En svart diamant i Västernorrland
Ann-Kristin Källström, Galleriet, Härnösands Konsthall, till 21 april

Runt 20 år sedan, inte långt från den äldsta delen av Köpenhamn, anlades en ny och spännande struktur på det kungliga biblioteket. Denna nya arkitektoniska form, skapad av Henning Larsen och spänd över vägen längs den kaj som är vänd mot Christianshavn, blev nästan omgående känd som `Den sorte diamant´. Två av dess tre sidor är stora parallellogrammer i mörkt, nästan ogenomskinligt glas, med den tredje sidan hängande ut över vattnet och delad i ett par trapetsoider vända mot sina huvuden. Dess placering är speciellt viktig; den öppna synliga omgivningen fylls upp till mer än 180 grader av ljusreflekterande vatten.
Ann-Kristin Källströms separatutställning som Härnösands Konstförening nu visar kallar hon `Svart och lite andra färger´. I en mindre anspråkslös skala är konsten här ett annat slående exempel på hur mörkt grått och svart (och lite mer) kan användas för att skapa ett starkt konstnärligt uttryck i en ljus rumsmiljö. Elva av de 19 presenterade verken har fokus på någon grad av svart (eller icke-färg och väsentligen brist på ljus). I `Ballong´ är färgen så genommättad att det drar betraktaren in i bilden, som en monotypi av Yves Klein.
De flesta av Ann-Kristin Källströms grafiska verk fångar aspekter på liv (eller natur) - - en blommande växt, ett löv, ett imaginärt (?) ryggradsdjur, ett oförglömligt fantastiskt träd tyngd under snömassor. När hon söker något mer än kontraster mellan mörker och ljus, så väljer hon en variant av enhetligt orange-rött. Konst har sina egna grundvalar, men människornas språk gör också alltid åtskillnad mellan ljus och mörker. Och rött är den första `riktiga´ färg, om någon, som dyker upp på deras ordlista.

Ann-Kristin Källström, Walk on - Jamuhri Road - Just shadows II, collografi

Betong och konst
Vad man än tycker om Bauhaus och Le Corbusiers återkommande val av material så är ett säkert, det är i varje fall hållbart. Men det har också mjukare uttrycksmöjligheter. En sådan i form av monumental skulptur kunde ses i detalj i Siri Derkert retrospektiva utställning 2011 på Moderna Museet och på Skissernas Museum i Lund. Där i några av hennes mest slående arbeten, snidade Derkert reliefer och konturer i stora kvadratiska plattor av betong, och förberedde sig samtidigt för sin stora väggmålning för Stockholms tunnelbana.
Ann-Kristin Källströms grafik på betong, där ett ursprungligt fotografi överförs med viss uppfinningsrikedom till mediet, använder en modernare metod, "grafisk betong", som utvecklats i Sverige av Mikael Göransson. I hennes utställning är fem verk utförda med denna teknik, två av dem är vinterscener med det mystiska vackra trädet ovan (”Only the weather that is changing, night/day”), och tre mindre kvadranter (”Amaryllis I – III”). De två större verken som tidigare visats vid utställningen 5+5 i Örnsköldsvik och Eskilstuna, är anmärkningsvärda i sin rena och subtila form och var utan tvekan det mest imponerande arbete presenterades där. De mindre är också lättare, och passar för alla ytor där konst kan placeras.

Afrika
Afrika har blivit kallad den mörka kontinenten och har associationer till den mörkaste djungeln, inte minst som en följd av Joseph Conrads litterära mästerverk. Under 2011 och 2012 gjorde Ann-Kristin Källström två längre resor till Kenya, som ligger vid ekvatorn, och utförde en nästan mirakulös tjänst för en grupp lokala grafiker där. Hon lyckades få en stor Domeij tryckpress att flyttas över både ett bokstavligt och ett stort byråkratiskt hav, från Sverige och Europa ner runt Godahoppsudden och bakåt upp till Mombasa och vidare upp till Nairobi, som är något skyddad från den brännande tropiska värmen av dess höjdnivå.
Hon lyckades också ta flera tusen färgbilder på plats. Många av dessa var vanliga människor som nedanför hennes hem i Nairobi kunde ses gå upp eller ner en sandig väg till eller från arbetet eller skolan i olika riktningar, beroende på tid på dygnet. I två fotomontage ("Walk on - Jamuhri road I - II") har konstnären med sin kamera fångat några av dessa människor på deras dagliga vandringar.
I dessa verk är individerna separat inkomponerade på en närbild av den väg de förflyttar sig på, uppförstorad för att visa både vägens kornighet och fånga det hårda, ökenliknande solljuset på sanden. Den djupeffekt som skapas genom denna "bakgrund som förgrund" är slående. Denna glimt av ett visuellt starkt skapat urbant Afrika är något som ingen, inte ens en annan artist, sannolikt kommer att uppleva personligen, men verkar kusligt bekant. Samma känsla av att vara indragen i hennes motiv uppstår vid Ann-Kristin Källströms användning av färg som absorberar ljus. I detta fall är det svårt att hitta en parallell till något annat än motsatsen till "Den sorte diamant" som svart hål som vi började med, utan istället är det som en slags solvind som kastar ut energi i omgivningen.
Det kanske mest övertygande med Ann-Kristin Källströms konst är att det ger imponerande resultat oavsett vilken metod hon väljer att använda och ställa ut. Detta är knappast en tillfällighet utan en konsekvens av det hårda arbete som konstnärer alltid utmanas till men inte alltid lyckas fullfölja. Hennes behärskning av de tekniker som visas, att kunna hitta en form i båda och där medvetet kunna tygla färgen, placerar henne i gott sällskap med några av Sveriges mer berömda konstnärer från det förflutna, och är ett lovande tecken för hennes kommande arbete.

Text: Robert Järvellä

Översättning och foto: Jan K Persson

Volym 2012-04-05